Skräckfängelset: ”De som överlevt brukar inte vilja berätta”

QADI ASKAR. Ögonsjukhuset blev terrorns högborg.
I flera år dömde grupper som Nusrafronten ut straff från sin Shariadomstol på sjukhusgården.
Både kvinnor och män ska ha suttit i skräckfängelset som Aftonbladet har besökt.

text Nivette Dawod foto Magnus Wennman

De vita cellerna är en gånger tre meter små. Det var ursprungligen toalettbås, avloppshålen finns kvar, men ingången har i stället försetts med ståldörrar med små luckor.

På golvet ligger övergivna, tjocka, svarta kvinnorockar. Som om någon just kastat av sig dem. På väggarna syns klotter. I en cell har en kvinna skrivit med något ljusbrunt som ser ut som lera:

”Jag är fri, ni har fel”.

Vi vet inte vem hon är. Om hon är fri, om hon lever eller är död. Hur länge hon satt inlåst här. Eller vad hon dömts för.

Strimmor på väggen

På cellernas ovansida har galler skruvats fast, i några av dem hänger rep. På en vägg syns orange-röda strimmor. Blod, säger vår regeringstolk Lama Kayali, som eskorterar runt oss tillsammans med två militärer.

– Vi är övertygade om att kvinnor blev våldtagna och torterade här, men de som har överlevt brukar inte vilja berätta, det är för skamligt, säger hon.
En kvinnas namn står skrivet inuti en av cellerna: Majid.
En annan har klottrat en blombukett med blyertspenna på väggen i cellen. Hon ber Gud att vaka över hennes tre söner.
Allt är smutsigt och sotigt. Cellerna luktar unket och instängt.
Frisk luft har för länge sedan gett upp om att tränga sig in här, trots springor och sprickor.

Högkvarter redan 2013

Tomhylsor, bilvrak, kratrar efter stora bomber, gigantiska betongskelett. Det övergivna ögonsjukhuset och grannbyggnaderna för yngre patienter var under många år högkvarter för al-Qaidaknutna Nusrafronten, nu Jabhat Fateh-al Sham. Redan 2013 skrev New York Times att gruppen etablerat sig, med domstolar och Sharialagstiftning, här:

”Nusras styre är starkast i Aleppo, där gruppen slagit läger i det förra barnsjukhuset och tillsammans med andra rebellgrupper etablerat en Shariakommission i ögonsjukhuset intill, för att styra rebellkontrollerade bostadsområden. Kommissionen fungerar som en polisstyrka och en islamisk domstol delar ut straff som piskning. Däremot ska inte amputationer eller avrättningar förekomma, som i andra Shariadomstolar”.

Skylten för domstolen på den stora uteplatsen sitter kvar.
På en vägg i ögonsjukhusets källare står det tydligt utskrivet: Islamiska staten i Irak och Syrien. Trots att experter sagt att det råder splittring mellan Nusrafronten och IS.

På en annan vägg står det klottrat: al-Qaida.

Militärbaser

Handmålad arabisk skrivstil skvallrar om minst två byggnader som har använts som militärbaser. En annan byggnad har utgjort ett kombinerat fängelse, utbildningshus, avrättningsplats och bas för krigare, enligt vår regeringstolk.

Där inne finns uppmärkta avdelningar med ”sovrum för mujahidiner” – det som flera terrorgrupper kallar sina soldater. En mindre sal tycks ha utgjort en gruppcell. Här finns spår efter både kvinnor och män. Möjligtvis också barn.

Grytor med mat står framme, geggor som blivit blågråa av mögel. En gaffel sitter fast i något som liknar en rund brödskiva eller en pannkaka, nu grönfärgad av dagarna som gått sedan den lagades.

Jeans, kalsonger, rockar, kläder ligger huller om buller bland madrasser och filtar.

”Vi är förtryckta”

På en av väggarna i den gemensamma cellen står det skrivet med röd tusch:

”Gud beskydda den Fria syriska armén. Vi är förtryckta. Må Gud befria oss och alla som är förtryckta.”

Signaturen kallar sig ”Kvinnorna ur den syriska revolutionen”. Även oppositionella tros ha suttit inlåsta här.

I ett annat mindre rum, på en mycket liten yta, ligger en omkullvält läkarstol. Olika läkemedel är utspridda på golvet. Flera av askarna har bäst före-datum från förra decenniet och texter som skvallrar om att ursprungslandet inte är arabiskt.

En enkel sökning i efterhand visar vad några av askarna innehåller:
Neuroleptiska tabletter mot psykos och schizofreni, sömnhjälpmedel, diabetesmedicin från Turkiet, stelkrampsvaccinet Tetavax (i samma förpackning som Världshälsoorganisationen delar ut), paracetamol, lusmedel.

Vi får titta på sönderbrända tyska ambulanser (Röda korset Bayern står det på sidan), sjukvårdstuber från Tyskland, en container från Japan, en jacka som är Made in USA, tyska drickaburkar med vodkamix. En övergiven barntoffla, en avsliten sula för en klacksko.

”Vi hittade en massgrav”

En av militärerna pekar ut mot en gravplats: ”Där hittade vi en massgrav med bara huvuden”, säger han. ”Var?” undrar vi, förstås intresserade av att få veta mer om ett eventuellt massmord och vem som kan vara ansvarig. Vi får bara ett kort svar tillbaka: ”Där” och ”Det är borttaget nu”.

Det blir omöjligt för oss att bekräfta sanningshalten.

Så väldigt mycket på den här platsen väcker frågor. Vi har ingen aning om vad som har skett här. Vi har ingen anledning att tvivla på det militärerna eller vår regeringstolk berättar. Men vi är här för sent. Kriget är över på den här platsen. Nu är det ett övergivet sjukhus, ett tortyrfängelse, kanske en avrättningsplats.

Uppgifter från iransk tv gör gällande att det var alldeles i början av december förra året som den syriska militären tog kontrollen över sjukhusområdet. Vi frågar vår regeringstolk, som extraknäcker för syrisk statsmedia, om hon träffat någon av de som var med i övertagandet. Undrar hur den som bombat ett sjukhus kan ha känt vid tillfället? En av de två militärerna svarar.

– Det var andra länder som först förstörde detta sjukhus när de beväpnade oppositionen. Det är klart att vem som helst får ont i hjärtat av att bomba en byggnad som den här. Men vi gör det för vårt land.

Ett fikonträd växer fortfarande längs en av alla murar runt sjukhusområdet som blev ett skräckfängelse. Vi tvingas stoppa instinkten att plocka ett av de allra mognaste fikonen, det som har blivit lite ljusare än de mörka knopparna bredvid, när en av militärerna bredvid oss varnar:

– Ät inget. Det kan vara kemiska medel på.

• Följ Nivette Dawod på Twitter
• Följ Magnus Wennman på Instagram