Mamman: ”Snälla,  titta på hur vi lever”

JIBREEN. Barnen springer mot oss.
Bakom dem kommer hjälparbetarna.
Sedan en mamma.
– Ni måste se var vi sover. Bland råttorna på jordgolvet, säger hon.

text Nivette Dawod foto Magnus Wennman

Scenen känns bekant när vi kommer till flyktinglägret i Jibreen i östra Aleppo. Smutsiga, glada, barn med håret på ända, snor i ansiktet och spring i benen.
De nästan fladdrar mot oss. Rycker i våra kläder. Ber fotograf Magnus Wennman att ta kort på dem. Poserar, pekar, blir blyga.
Struntar i att sanden yr omkring dem.
I dag har de ingen skola, kanske är de extra många som möter oss just därför. Kanske känns det bara så för att de ropar och skrattar och lever runt.

”Snälla kom”

Så kommer den ensamma mamman. Hon bär ett barn i famnen och har ett till som släpar i hennes kjoltyg. Hon sträcker fram handen.

– Snälla kom. Kom och titta på hur vi lever.

– Vi kan inte hjälpa er, försöker vi.

– Kom och titta ändå.

Hon nästan drar med oss till familjens hem. Karavanen av hjälparbetare och barn följer efter. En barack som ser ut att vara byggd i sten eller betong, knappt större än den tvårummare jag bor i hemma i Stockholm, rymmer 15 personer. Möblerad med tunna madrasser och slitna mattor. Enbart.

Vi får inte lov att ta av oss skorna. Jordgolvet är kallt.

– Titta här, säger mamman och lyfter på en matta.

De få dörrarna når inte ner till golvet. Glipor släpper in luft och oönskade besökare.

– Råttorna kommer raka vägen in. Min dotter är helt sönderbiten. Alla barnen hostar och är sjuka. Det blir kallt på nätterna.

Fick taket i huvudet

Hon säger aldrig vad hon heter, mamman. Men hon vill gärna berätta sin historia.

Familjen bodde i Tariq al-Bab, bara några kilometer härifrån, i östra Aleppo. När regeringens armé inledde sin offensiv mot de oppositionella grupperna där i höstas träffades familjens hus.

– Raketerna totalförstörde vårt hus. Taket föll ner. Min dotter fick det i huvudet. Titta.

Hon visar upp sexåriga Julia som har långa ärr över hela huvudet. Det svarta håret har vuxit ut och täcker de långa revorna på skallen, men de kala fläckarna är lätta att hitta. Julia stoppar tummen i munnen flera gånger. Gnäller. Drar mamma i kjolen. Så här brukar inte en sexåring bete sig, hinner jag tänka.

– Hon har drabbats hårdast av kriget av mina två barn. Hon får nervsammanbrott. Kissar på sig på nätterna. Gråter för nästan ingenting.

Hon ser mössen och råttorna och gråter, säger mamman.

Mänskliga sköldar

Hon, maken, barnen och resten av familjen sprang till området Sakhour när bomberna föll, berättar hon. Hon går inte in på detaljer, men berättar ändå metodiskt, som om hon upprepat den här historien alldeles för många gånger de senaste fyra månaderna.

När offensiven inleddes förbjöds familjen först att lämna östra Aleppo av de oppositionsstyrkor som belägrat området. Hon tror att det var män från Fria syriska armén. Det kan lika gärna ha varit andra grupperingar. Tolken använder uttrycket mänskliga sköldar och mamman nickar. Den där dagen när raketerna träffade taket fanns ingen annan utväg.

– Jag och min familj, mina svärföräldrar, min svägerska, alla flydde. Vi sprang utan skor. De sköt mot oss. En stridsvagn sköt mot vår bil. Så vi sprang bara. Vi kom till en skola i Sakhour där armén skyddade oss. Därifrån fick vi åka med de gröna bussarna hit.

Fick föda hos militären

Hon var höggravid. Ali, som är fyra månader gammal, togs ut med kejsarsnitt efter flykten.

– Jag brukar säga att han väntade på att få födas hos militären. Jag fick kejsarsnittet gratis, det skulle ha kostat 40 000 syriska pund, säger hon.

I rummet intill ligger Yousef, 3, och sover fastän det är lunchtid. Han gör ofta det, eftersom han vaknar på nätterna och gråter efter sin pappa. Hans mamma är i centrala Aleppo och letar jobb.

– Hans pappa, min svåger, åkte för att registrera familjen i UNHCR:s transitcenter al-Mahalej. Sedan kom han aldrig tillbaka. Vi tror att han är fängslad i Adra utanför Damaskus, men vi vet inte säkert, säger mamman.

Yousef har magrat sedan hans pappa försvann. Vad pappan kan vara anklagad för vet ingen. Men hans historia är inte sällsynt. Vid tiden för evakueringarna från östra Aleppo i december kom uppgifter om att män togs av regeringsstyrkorna och sedan försvann. Kanske för att tvingas till obligatorisk militärtjänstgöring. Kanske för att de visat stöd för oppositionen.

– Han är 45 år, så vi tror inte att det har med militären att göra, säger mamman.

Mer än så vill hon inte säga om saken.

Ljudet av skottlossning

Vi har med oss en så kallad regerinstolk från det syriska informationsministeriet, som journalister förses vi med en sådan var vi än vill åka i landet, och vi märker ofta att den vi intervjuar är högst medveten om regeringsrepresentantens närvaro.

Ingen reagerar däremot på ljudet av skottlossning, som tycks omringa oss då och då. Striderna är någon annanstans, men låter så nära. Frontlinjen, de områden strax utanför Aleppo där armén fortfarande strider mot oppositionella, är omkring 10 minuters bilväg bort, får vi veta.
Vi slussas vidare i flyktinglägret. Här samsas hjälporganisationerna. Alla vill visa upp hur de hjälper människor, inte bara från Aleppo, från hela norra Syrien, efter att de flytt de allra mest fasansfulla grymheter.

Får sin rullstol

Vi får träffa den äldre kvinnan Malak just när hon får sin rullstol, som hon behöver efter att huset i al-Bab där hon bodde rasade och krossade hennes ryggrad. Hon vet inte vem som attackerade just hennes hus under striderna mellan den USA-ledda koalitionen och terrorgruppen Islamiska staten för nio månader sedan.

Hela familjen, utom Malak och den äldste 14-årige sonen försvann i samband med striderna. När hon vaknade upp på sjukhuset i Manbij fanns bara sonen vid hennes sida. Nu är hon återförenad med sin syster som också bor i Jibreen.

– Vi levde under IS regi. Jag brukar säga att det var som att dö 20 gånger varje dag. Min tioåriga son kom hem en dag och var hysterisk efter att han sett en man bli halshuggen på torget. Han drömde mardrömmar och grät, säger Malak.

Sonen avrättad av IS

Fattoum Nazal Wasal från Maskaneh, på Aleppos landsbygd, vet att hennes sons IS-avrättning finns på ett videoklipp på Youtube. Men hon har aldrig orkat se det.

– Han var militär, posterad i Deir Ezzor. Efter en självmordsbombarattack 2014 trodde jag att han var död, men så berättade hans kamrater att han tagits av IS. Sedan fick jag se filmen. Jag orkade inte se hela. Men jag såg hans bästa väns huvud, det var spetsat på en kniv, säger hon.

Trots sorgen upprepar hon sina välsignelser över de unga hjälparbetarna när de levererar en rullstol även till hennes familj. Mentalsjuke sonen Walid kan äntligen lämna familjens lilla betongfyrkant och börja rulla på den steniga gatan i flyktinglägret.

– När jag kom hit var jag så livstrött. De frågade om jag behövde vård, och jag sa: ge mig en psykolog, det är mitt hjärta som är sjukt. Och titta på mig nu, jag är så lycklig för Walid, nu skrattar jag, säger Fattoum Nazal Wasal.

• Följ Nivette Dawod på Twitter
• Följ Magnus Wennman på Instagram