”Det här är
miraklens stad”

ÖSTRA ALEPPO. FN-talespersoner kallade deras hem för ”helvetets hörn” och en ”total mänsklig härdsmälta”.
Nu är flera familjer tillbaka i östra Aleppo – trots att bostadsområden totalförstörts.
– Aleppo är miraklens stad, säger UNHCR-medarbetaren Muhammad Manaf Hamam.

text Nivette Dawod foto Magnus Wennman

En ensam bensinpump som lämnats kvar när hela macken bombats till obefintlighet. Minerade bostadshus. Spår av kemiska stridsmedel.

Det är vad som möter den som kommer till Kallase i östra Aleppo en regnig vårdag i april.

Det har knappt gått fyra månader sedan Syriens andra största stad, handelscentret Aleppo, fyllde nyhetsmedierna.

Larm om massaker på civila.

Barn som satt fast i beskjutna byggnader.

Flyende familjer användes som mänskliga sköldar.

Hundratusentals människor i oppositionskontrollerade områden skickade ut sina sista meddelanden: ”Jag väntar på att dö eller att bli tillfångatagen av Assads regim”, skrev fotografen Ameen al-Halabi på sin Facebooksida.

Efter regeringsoffensiven

Slutet på den syriska regimens offensiv var över. Målet var nått. Man hade tagit tillbaka den östra sidan från de väpnade oppositionsgrupperna, eller, som regeringen kallade dem, terroristerna.

Men människorna som bodde i östra Aleppo var inte alla terrorister.

Det var också familjer, skolbarn, sjukvårdare, butikshandlare, ingenjörer, medieaktivister, sömmerskor.

Det var människor som Ibrahim Raslan, 36, som förut var glassförsäljare i Kallase men som nu försörjer sig genom att sälja elektricitet till sitt bostadsområde. Precis som många andra säger han stolt att han och familjen bara lämnade sitt hem i några dagar, under de allra värsta striderna. Sedan ville han tillbaka.

– Det var så mörkt på gatorna. Det pågick stölder och plundring. Jag hade en liten generator som fungerade, så jag installerade den och delade med mig av elen. Snart började folk ringa och fråga: är det sant att det finns el hos dig? Jag insåg att det var det som behövdes för att folk skulle återvända, säger han.

Skyddade mot plundring

FN:s flyktingorgan UNHCR var snart plats i området och kunde hjälpa till med att sätta upp gatlyktor.

I husen bakom honom syns fortfarande tillbehören i en textilbutik, med trådrullar som hänger uppradade på ställningar. En del butiksägare murade igen sina entréer, för att slippa plundring.

– Den som har gjort så är någon som hoppas kunna komma tillbaka, säger Muhammad Manaf Hamam, själv Aleppobo och fältarbetare för UNHCR.

Han har en mycket enkel förklaring till varför människor så snabbt återvänt till de mest förstörda områden.

– Trots alla omständigheter vill de börja om sina liv, de vill fortsätta att leva oavsett. Människorna här älskar att leva, de vill glädjas, de har förmågan att göra något av ingenting, säger han.

Vägen lär bli lång. Omfattningen av det ständiga bombardemanget i höstas är nästan svår att ta in, även för den som är på plats. En FN-rapport som publicerades i mars har visat att alla sidor gjorde sig skyldiga till krigsbrott i Aleppo under 2016.

Kemvapenattacker – varje dag

Här i Kallase ska kemiska vapen ha använts dagligen, omkring 16-tiden på eftermiddagen var striderna som allra värst, enligt rapporten.

På en förstörd moskébyggnad står röda ryska bokstäver: ”Minor – nej”. Huset är kontrollerat. För säkerhets skull får vi rådet att inte gå på de mindre gatorna: där kan odetonerade explosiva ämnen fortfarande finnas kvar.

Hundratusentals har flytt sina sönderbombade hem. Många av dem unga människor, som inte vill tvingas till den obligatoriska militärtjänstgöringen för män, eller som drömde om ett annat styre när protesterna inleddes vid Aleppos universitet 2011.

Att åka till östra Aleppo som västerländsk journalist och intervjua människor nu innebär att nästan uteslutande få prata med de som är positiva till att regeringsarmén kontrollerar området.

Om familjerna någonsin trivdes under oppositionens belägring, eller på något vis stöttat idén om en annan president än Bashar al-Assad, kommer vi aldrig att få reda på. Militärnärvaron är tydlig, likaså den regeringsöverrock som vi, som alla journalistteam, måste ha med oss.

Det som oavsett lyser igenom är den omänskliga press familjer som bott i belägrade områden har utsatts för.

”Har fortfarande en kula i sig”

28-åriga Aisha al-Kamel har tagit hand om sex barn ensam sedan hennes make försvann efter offensiven, ”av säkerhetsskäl”, som hon mystiskt beskriver det. Hon har bott hos sin far i Kallase i två år, och lämnade bara hemmet under 20 dagar när offensiven rasade som värst, säger hon.

– Jag är barnens mamma, pappa, skolfröken, den som står i brödkön, och den som tar alla till sjukhus. Nu har jag kunnat registrera fyra av barnen inför skolstart. Vi hoppas att den snart ska sätta igång helt och hållet, när skolbyggnaden är uppbyggd igen. Min yngsta dotter har en hörselskada som doktorn säger behöver opereras, men jag har inte haft råd med det än, säger hon.

Hon har lagt så mycket kraft hon har på att lära barnen andra saker än det som kriget präglat dem med.

– Det är svårt. Min son har fortfarande en kula i sig från en krypskytt och splitterskador i ansiktet. Nästan en gång i månaden har någon av barnen behövt vård på något vis. Under belägringen var allt dyrt. Även om vi hade pengar fanns varken mat eller bröd. Jag köade från sex på morgonen för att få köpa tio brödskivor. Till en familj på sex barn.

Det svåraste har varit att barnen är traumatiserade av att leva i krig under så många år, enligt Aisha:

– Ett litet barn på fem år blir plötsligt expert på att höra skillnad på gevärsljud, olika typer av skottlossning, vilket krigsflyg som kommer från vilket land. De plockar upp ammunition från marken och säger ”titta mamma, vilken fin leksak!”. Jag är så rädd för vad deras hjärnor har fyllts av när de inte kunnat gå i skolan. De har blivit indoktrinerade av sådant jag inte kan få ut.

Sjukhusen blev måltavlor

I bostadsområdet al-Shaar blev flera sjukhus måltavlor för ryska och syriska stridsflyg från juli till november förra året, enligt FN:s utredningskommission. Barnsjukhuset al-Hakim, kvinnosjukhuset al-Zahra och blodcentralen vid al-Shaartorget blev alla bombade om och om igen när människor befann sig i byggnaderna. Också skolor blev måltavlor i hela östra Aleppo.

Men i centrala al-Shaar har en skola faktiskt öppnat igen, berättar barnen.

En flicka, som också heter Aisha, säger att hon fick mjölk och kakor när hon började i sjätte klass i den nya skolan. Hon berättar om sin nya ryggsäck och att hon vill bli lärare i naturvetenskap när hon blir stor.

Sedan börjar hon gråta.

– Flygplanen … börjar hon.

– Jag såg barnen som dödades, jag blev så ledsen. Jag hörde barnskrik och ljudet av granater och beskjutning. Jag kände flera som dog.

Blickar ut över förödelsen

Hennes mamma Ghaitha berättar att de fick flera varningar från regimen om offensiven, men att de inte visste var de skulle fly. Till slut sprang de ut till de gröna regeringsbussarna när de ställts upp och fick övernatta i flyktinglägret Jibreen i några nätter. Snart ville de tillbaka.

Från familjens hus, som just fått upp en ny vägg på balkongen ut mot gatan, går det att blicka ut över förödelsen i al-Shaar. Härifrån syns det förstörda shoppingcentret där prislappar regnar ner när de skyfflas ut från höga våningsplan rakt ner på gatan. Här syns de stora röda vattentankarna från syriska Röda halvmånen, och islamistklottret från olika väpnade grupper som inte hunnit målas över på flera byggnader.

Långt ifrån alla barn har kunnat börja i skolan.

Flera hjälper i stället sina familjer att hämta vatten och reparera hus. Nioårige Ali Mohammad Nazir rensar ut terrorgruppen Jabhat Fateh al-Shams (före detta Nusrafronten) kassaböcker och bönemattor från järnhandeln där pappan Mohammad Ali Nazir en gång var anställd hos ägaren Adel Sayed Ahmad.

– De hade tagit över butiken en dag när jag kom hit, jag tror att det var 2013. De sålde mina prylar alldeles för billigt. Jag brukade sälja tyska elgeneratorer bland annat. ”Vem gav er rätt att sälja mina saker?” frågade jag. ”Vi kan dela på pengarna” föreslog de, men jag var livrädd och tog med familjen och flyttade, säger Adel Sayed Ahmad.

”Döden är nära”

Byggnaden mittemot är helt raserad. Ett utfläkt kylskåp står kvar i ett rum på övervåningen. En bäddad säng är på väg att glida ner mot marken efter att golvet mejats sönder till ett utvikt hängande betongplan. Allt ser ut att när som helst kunna braka ner mot oss.

En sur stank följer med vinden och snart kommer förklaringen. Där inne i byggnaden finns resterna av en röd bil, skelettdelar och ett kranium som fortfarande har några mörka hårtestar kvar.

– Det var en koranskola där. Vi tror att Nusrafronten hade sitt högkvarter på ovanvåningen. När huset bombades körde den röda bilen in i det, de kanske hellre ville dö än bli tagna, säger Adel Sayed Ahmad.

På en svart vägg har någon skrivit med en vit krita: ”Döden är nära”.

Kanske var det detta som FN-talespersonen Rupert Colville menade när han beskrev östra Aleppo som ett ”helvetets hörn” på jorden, just när offensiven tagit slut i december.

”Total mänsklig härdsmälta”

Då när den syriska regeringen vunnit sin största strategiska strid under det nu sex år långa kriget använde FN-tjänstemän ord som ”total mänsklig härdsmälta”. FN-ambassadören François Delattre talade om 2000-talets värsta humanitära tragedi.

De som blev sist med att lämna Aleppo bad omvärlden att inte glömma deras vittnesmål.

Nu, fyra månader senare, försöker flera familjer att återskapa sina liv. Det kommer att ta lång tid, men UNHCR-medarbetaren Muhammad Manaf Hamam är säker på att de kommer att lyckas.

– Aleppo är miraklens stad. Folket här älskar livet, säger han.

• Följ Nivette Dawod på Twitter
• Följ Magnus Wennman på Instagram